Inlägget gjort

Talar Bibeln om eviga straff?

Hits: 7

 

Talar Bibeln om eviga straff?

Det vanligaste bibelstället jag möter när ämnet kommer upp är Matt 25:46, avslutningen på Jesu berättelse om hur det ska bli när han kommer tillbaka och ska skilja folken från varandra:

Och dessa skola då gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.”

”Om straffet är tidsåldrigt och tidsbegränsat, då är ju också den rättfärdiges tillvaro tidsbegränsad. Jag trodde att jag skulle få leva för evigt.” Låt oss svara på det!

Läs hela berättelsen i Matt 25:31-46! Vi märker då att just denna domsscen inte främst handlar om enskilda individer, utan om nationer. Ordet ethnos används av Paulus om hednakristna. I GT används motsvarande hebreiska ord gojim enbart om hedningar, folkslag som inte tillbad Herren.

Utifrån Jesu undervisning ser vi att städer som Kapernaum, Korasin, Tyrus, Sidon, Sodom etc ska dömas, Matt 11:21-24, liksom hela nationer ska dömas. Hur detta ska gå till, då ju städer och nationer utgörs av enskilda individer framkommer inte, men det ska bli spännande att se!

Avgörande för en nation är alltså enligt Matt 25 hur den bemöter nödlidande människor. Den som stänger sitt hjärta och landets portar för främlingen, den hungrige och nakne, kommer att räknas bland getterna.

Lägg också märke till att underlaget för domarna grundas på gärningar, inte på om man bekänt sig tro på Jesus.

De som gjort ont kommer att straffas för sin ondska. Men är straffet verkligen evigt – oändligt utan slut? Som vi sett betyder aionios, som här är översatt med evigt, tidsåldrigt eller eoniskt. Det handlar om ett begränsat straff som  motsvarar handlingens gravhet.

Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp.

Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp. Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.

Luk 12:47-48

Utifrån Jesu ord är det orimligt att han skulle mena att den som gjort så gott han kunnat utifrån sitt samvete och det ljus han har haft skulle dömas till samma straff som den förhärdade illgärningsmannen.

Olika innebörd i ordet ”straff”

Låt oss nu studera ordet för ”straff”.

Ordet som används här i Matt 25:46 är substantivet kolasin. Det betyder ”fostran, tuktan, korrektion, att beskära som när man beskär träd och buskar för att de ska bära mer frukt.” (De tiotal lexika och ordböcker jag kollat anger denna betydelse.)

Motsvarande verb kolazo  (kolazw) betyder att ”kvista, toppa träd, trimma, hämma, hejda, tukta, fostra”. I passiv form betyder det att ”lida förlust”. Philo[1] använder ordet som något som leder till befrielse och välsignelse.[2]

Verbet kolazo används i NT två gånger, i Apg 4:21 och 2 Petrus 2:9.

Då hotade de dem än en gång och lät dem sedan gå, eftersom de för folkets skull inte kunde finna något lämpligt sätt att straffa dem. Ty alla prisade Gud för det som hade hänt.

Här används ordet kolazo när medlemmarna i Stora Rådet skulle hitta ett lämpligt straff för Petrus och Johannes som botat den lame mannen i Sköna Porten. Av sammanhanget är det ju tydligt att det inte handlar om ett evigt straff, utan ett tidsbestämt straff i den här tiden. Syftet med straff inom rättsväsendet är (förhoppningsvis) att få den straffade att tänka efter konsekvenserna av sina handlingar och vända om till ett acceptabelt beteende.

Lägg nu märke till att samma ord används i 2 Petrus 2:9:

Herren vet alltså att frälsa de gudfruktiga ur frestelsen och att hålla de orättfärdiga i förvar och straffa [eller fostra, tukta, korrigera] dem fram till domens dag,

(Jämför den rike mannen i Luk 16)

Kan det inte vara så att syftet med korrektionen, avkvistningen, också här är att individen ifråga ska vända om från sin onda väg?

Josefus bidrag

Vad gäller livet efter döden berättar den judiske historieskrivaren Josefus[3] något mycket intressant. Han skriver att fariseerna och de skriftlärda på Jesu tid trodde på ett evigt straff och evig plåga. De använde ord som betydde evig, adialeiptos,  och för ordet ”straff” använde de ordet timoria. Men när Jesus talade om ”evigt straff” så använde han inte samma ord! Detta tyder på att han inte delade judarnas syn på eviga straff. Jesus använde istället aionoios kolasis (eller i böjd form kolasin aionion om man ska vara petig), som alltså betyder tidsåldrig tuktan/fostran/avkvistning. Jesus talade alltså till skillnad från fariseerna om en begränsad tid. Och han använde ett ord som syftade till bättring och förändring istället för timoria som betydde straff i bemärkelsen hämnd. I det senare fallet förväntas ingen förändring av den straffade.

Fariseerna trodde, enligt Josefus, att de orättfärdiga själarnas öde var aidios eirgmos, ett evigt fängelse, och att de straffades med adialeiptos timoria, evig hämnd.[4]

Även den grekisk-judiske filosofen Filon (25 f Kr – ca 40 e Kr) använde sig av samma grekiska ord som betydde evig, när han talade om döden.[5]

När Jesus använder ordet kolasin

 i Matt 25:46 talar han alltså om att de går bort från honom för att bli korrigerade och tuktade. Det orena ska skäras bort. Vi har skäl att anta att när detta verk är fullbordat är deras dimsyn förbytt i klarsyn och de blir villiga att ta emot rening i Lammets blod.

Timoria – straff som hämnd

I NT förekommer alltså ytterligare ett ord som översatts med ”straff”, nämligen substantivet timoria och motsvarande verb timoreo

Verbet betyder i NT ”hämnas på, straffa; av: timoros, egentligen en som vakar över någons ära; hjälpare, hämnare”[6]

Aristoteles definierade de två orden i sin Rhet 1, 10, 17 som att ”kolasis innebär korrigering, medan timoria används när det handlar om att tillfredsställa den som vill hämnas.

Låt oss se några bibelställen som använder timoria istället för kolasin:

Apg 26:11

Före Paulus dramatiska möte med Herren Jesus förföljde han besinningslöst lärjungarna.

Och överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. Ja, i mitt vilda raseri förföljde jag dem till och med i utländska städer.

Driven av religiös nitälskan tvingade han dem att häda. Saulus andades ”hot och mordlust” och ordet timoria passar ju bra i det sammanhanget. Det var inte utifrån kärlek han jagade dem. Hans ambition var inte att fostra dem, utan att döda dem.

Hebr 10:29

Nästa bibelställe som använder ordet timoria är Hebr 10:29. Av sammanhanget ser vi att det handlar om Guds hämnd (precis som Aristoteles definierat), och gäller bara människor som begått den oförlåtliga synden.

Men om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, finns det inte längre något offer för synder, utan en fruktansvärd väntan på domen och en förtärande eld, som skall uppsluka motståndarna.

Den som förkastar Mose lag skall utan förbarmande dö, om två eller tre vittnar mot honom.

Hur mycket strängare straff [timoria] tror ni då inte den skall förtjäna som trampar Guds Son under fötterna och håller förbundets blod för orent, det blod som har helgat honom, och som smädar nådens Ande?

Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den, och vidare: Herren skall döma sitt folk.

Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.

Hebr 10:26-31

Om den oförlåtliga synden säger ju Jesus själv att den inte ska bli förlåten varken i denna tidsåldern eller i nästa, Matt 12:32. Men kanske vi vågar tro att den blir förlåten i den tidsålder som kommer därefter? Om det vet vi inget. Men det är förmodligen rätt få människor som tillhör den kategorin.

Gud hatar synden och tolererar inte att någon stjäl den ära som enbart tillkommer honom. Den som hårdnackat står emot Guds egen Ande kommer att få sitt straff.

Slutsats om Matt 25:46

Oavsett om domsscenen gäller nationerna eller den enskilda individen eller båda, så har vi sett att straffet som utmäts är begränsat och beror på hur allvarlig försyndelsen är. Vi har sett att Jesus valt att använda ordet kolasin istället för timora för att beskriva att straffet handlar om en tuktan och fostran som har till syfte att få den dömde att vända om. Hade domen handlat enbart om Guds helighet och krav på hämnd hade ordet timoria använts.

De rättfärdiga får på motsvarande sätt tidsåldrigt liv, alltså del i det messianska tusenåriga riket. Domen handlar för deras del inte alls om att få evigt liv. De som frias i domen får gå in i ett paradisiskt rike som dock är begränsat. Döden är inte övervunnen, utan bara uppskjuten till högre ålder (se Jes 65:20, 22).

Denna domstol handlar alltså inte om vilka som är evigt frälsta respektive förlorade. Det handlar om vilka som får vara med i tusenårsriket och vilka som i stället, på grund av sin kärlekslöshet gentemot sin nästa, får gå bort till mångårig tuktan.

Den som hör och tror Jesu ord kommer inte under någon dom, enligt Jesus i Joh 5:24, utan har redan övergått från döden till livet.

Fotnoter

[1] Philo av Alexandria (20 f Kr – 50 e. Kr), en hellenistisk judisk bibelfilosof född i Alexandria.

[2] Theological dictionary of the New Testament, artikel kolazo och kolasis, sid 451

[3] Josefus (hebreiska Josef ben Matitjahu, latin Flavius Iosephus), född i Jerusalem 37 eller 38 e.Kr., troligen död kort efter år 100, var en judisk historiker.

Josefus två viktigaste verk är Om det judiska kriget (han upplevde själv Jerusalems förstöring år 70) ochJudiska fornminnen. Båda dessa ger ovärderlig information om hans tids judendom. Han anses vara den förste utombibliska författare som nämner Johannes DöparenJesus och Jakob, Jesus bror.

[4] Josephus, “Antiq.” and “Jewish Wars.”

[5] “De Præmiis” and “Poenis” Tom. II, pp. 19-20. Mangey’s edition.

[6] Illustrerat Bibellexikon, spalt 5310.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *