Vilket bygge ska vi delta i?

Utdrag ur boken ”Församlingens enhet i profetiskt ljus” av Peter Wallgren. 

För att kunna hitta våra platser i Guds tempelbygge måste vi vara fria från konkurrerande lojaliteter. Det är Guds tempelbygge vi ska delta i, inte människors.

Människor har ett starkt behov av tillhörighet. Detta behov är oss givet i skapelsen för att vi ska kunna hålla oss till Herren och ha gemenskap med honom. Han ska vara vår första prioritet. När vi har rätt prioritet kan vi dessutom ha gemenskap med varandra i Kristus. Men det är väldigt frestande att vända på denna ordning så att grupptillhörigheten blir det primära. När detta sker, ofta omärkligt, har vi övergett vår första kärlek. Det är inget ovanligt att kristna ledare spelar på människors behov av tillhörighet. Man vill stärka gruppkänslan, eftersom det tenderar att ge tillväxt och sammanhållning. Detta är i direkt motsats till vad Jesus lärde om hur vi ska vinna människor.

Om någon kommer till mig och inte hatar sin far och sin mor, sin hustru och sina barn, sina bröder och systrar, ja, även sitt eget liv, så kan han inte vara min lärjunge.

 Luk 14:26

Vad Jesus ville säga med detta var att vi måste välja vilken enhet vi önskar. Om vi önskar bygga familjelojaliteter framför Andens enhet, kan vi inte vara Jesu lärjungar. Om vi önskar bygga vidare på oss själva kan vi inte heller vara hans lärjungar. Såväl familjeband som självbe­varel­sedrift måste dö för att vi ska kunna vinna det liv som ges av Anden. Naturligtvis gäller detta i lika hög grad försam­lingslojaliteter, eller bättre uttryckt; föreningslojaliteter, för vi ska se att Guds församling inte är summan av alla föreningar som kallar sig församlingar.

Men när vi låtit dessa lojaliteter dö, kan sann vänskap och tillhörighet uppstå i ny gestalt. Skillnaden blir att Herren nu själv kan uttrycka sig genom oss. All gemenskap kommer nu att kännetecknas av hans närvaro, eftersom gemenskapen inte längre kan stjäla vår tillbedjan och lydnad mot honom. Då kommer vi att vinna det verkliga livet. Vi kommer också att ge liv åt andra, eftersom Livets Ande vilar över oss.

Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.

 Matt 16:25

Ovanstående kan tillämpas både på enskilda och på samman­slut­ningar. Den gemenskap som vill bevara sitt liv (sina med­lem­mar, sina aktiviteter, sitt namn, sin identitet som förening etc) kommer att mista sitt liv. Den kommer att mista det liv som kommer från Gud. Men den organisation som är villig att mista sitt liv för Herrens skull, kommer i någon form att vinna det. Kanske måste organisationen först dö, men i så fall kan livet från Herren uppstå i ny form.

På detta sätt och endast så, kommer all ära att bli Guds. Ingen människa kan berömma sig av enheten i den helige Ande. Det är inte en enhet som vi kan arbeta oss fram till. Vi kan inte förhandla oss fram till Andens enhet. Vi kan bara gå in i den genom lydnad för Ordet och Anden.

Det är värt att lägga märke till att de enda två församlingar i Up­pen­barelsebokens början som fick godkänt av Herren, de i Smyrna och Filadelfia, kännetecknades av svaghet och fattigdom. Det antyder att de saknade sådan styrka som man kunde iaktta med mänskliga ögon. Deras styrka låg i deras medvetenhet om att de inget hade i sig själva.

Ingen kan, enligt Jesus, tjäna två herrar (Matt 6:24). Jesus tillämpade detta på mammonguden, men det är uppenbart att hans påstående gäller generellt. Följaktligen kan man inte tjäna både Gud och en mänsklig sammanslutning. Däremot kan man tjäna Gud i en mänsklig sammanslutning. Eftersom vi ibland behöver vara flera, har vi skäl att underordna oss varandra i en viss ordning. Gud är ju inte oordningens gud (1 Kor 14:33). Men om glädjen i den helige Ande är borta när vi delar gemenskap med varandra måste vi fråga oss vad som är orsaken. Först behöver vi rannsaka oss själva om vi är kvar i vår första kärlek till Herren. Om vi fortfarande har Herren kärast av alla, är det sannolikt vårt inre som vittnar om att den gemenskap vi delar saknar rätt prioritet. Om vi känner betryck, tvång eller tristess är det signaler som visar att vi är utanför Gudsrikets domäner (Rom 14:17; 1 Kor 4:20). En sådan gemenskap bygger inte upp, utan bryter ner och hindrar oss på den smala stigen. Om vi däremot blir brinnande i hjärtat när vi träffas och blir betjänade med Gudsordets rikedomar är det ett bra tecken på att vi tillsammans söker Herren först av allt och att han är mitt ibland oss.

Och de sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?”

 Luk 24:32

Detta var lärjungarnas vittnesbörd sedan de hade mött den uppståndne Herren på vägen till Emmaus. Vi kommer att känna detsamma när den gemenskap vi deltar i äger rätt prioritet.

Hur får vi bygga?

Vi ska titta på ett skriftställe som undervisar oss om en annan viktig sak som karaktäriserar gemenskapen i Anden.

Men om du vill göra ett altare av stenar åt mig, skall du inte bygga det av huggen sten. Ty om du rör vid den med din mejsel, vanhelgar du stenen.

 2 Mos 20:25

Att bygga ett altare är att bygga en plats för tillbedjan och offer. I vår tid kan vi därför tillämpa bibeltexten på vår gemenskap i Anden. Det är ju i vår gemenskap som vi ska offra våra liv på Guds altare och det är i denna gemenskap vi ska tillbe honom.

Om ni nu har tröst hos Kristus, uppmuntran av hans kärlek och gemenskap i Anden… gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och genom att vara ett i själ och sinne.

 Fil 2:1-2

Texten i Andra Moseboken säger oss att vi får lägga stenarna på plats, men inte mejsla till dem. I överförd bemärkelse handlar det om att vi får erkänna och tillämpa att Gud till sitt tempelbygge har gjort olika delar som passar in i varandra. Vi får upptäcka stenarnas (människornas) olika gåvor som Herren givit dem och hjälpa dem in i sina uppgifter. Men vi får inte lov att försöka ändra på de olika stenarnas funktioner och egenskaper efter eget tycke. Inte heller får vi lov att bygga på Guds hus med mänsklig visdom, bara för att vi tycker att något känns trevligt att ha, eller ser mer passande ut (som huggna stenar ju kan göra). Vi kan dra slutsatsen att Gud inte beskyddar det som är frammejslat av människohand.

Vi kan heller inte uppnå samma sinnelag och vara ett i själ och sinne, som Filipperbrevet uppmanar oss till, utan att vi tillåter Gud att lägga allt på plats. Och vi måste acceptera vars och ens särart – inte hans köttsliga särart förstås, utan hans särart i Kristus. Guds hus kan bara byggas genom att förtrösta på och lyssna till Byggmästaren själv, och så gå in i hans förutberedda gärningar.

Dom över enheter

De som söker åstadkomma enhet på sitt eget sätt skapar samtidigt ett gemensamt domsobjekt. Eller omvänt uttryckt: De som ger sin lojalitet till en mänsklig enhet drar på sig de synder som denna enhet står för. Man blir delaktig i andras synder genom association. Detta är en tydlig lära i Skriften. Vi ser Guds tillämpning av detta i hela GT när vi läser om hur folket fick lida när deras kungar syndade. Vi ser samma lag i verksamhet när Akan tog av det tillspillogivna och gömde det i sitt tält (Jos 7:1). Det står att Herrens vrede upptändes mot Israel, alltså inte endast mot Akan. När David företog en folkräkning utan att Gud hade befallt det, drabbades hans folk av domen (2 Sam 24:2-25). Men när folket vid ett tillfälle vände sig emot sin kung och stod på den rättfärdiges sida kunde de avvärja en dom (1 Sam 14:27-45). I ändens tid ska det gemensamma domsobjektet bli Vilddjurets rike och alla de som tillber vilddjuret eller tar dess märke på sig.

 De som följer en ledare är att betrakta som delaktiga i ledarens liv. De är delaktiga i samma vision, i samma synder och i samma härlighet som ledaren. Man märker att alla ”smakar” som ledaren. De kanske inte är lika frimodiga som han, men de får del av samma karaktär. Ibland kan man märka att efterföljare till en ledare med vissa karaktärsfel förstärker dessa. De blir som karikatyrer av sin ledare. Detta beror på att de inte har en egen stark gudsrelation, utan okritiskt imiterar sin ledare, och kanske också lägger till lite av sin egen köttsliga karaktär.

Denna lag fungerar också omvänt. En ledare som inte vakar över sin hjord gör sig delaktig i de synder som florerar där. Om han inte söker upp dem som faller i synd, gör vad han kan för att upprätta dem och, i de fall de inte vill vända om, skiljer dem från gemenskapen, gör han både sig själv och hela församlingen delaktig i deras synd. Detta var vad som hände i fallet med Akan. Josua glömde att kontrollera om folket var redo att gå in i striden innan han gav anfallsorder. Nästan samma sak hände när Israel ingick förbund med Gibeoniterna (Jos 9:14). Man lät sig luras för att man inte frågade Herren först. Men i detta fall straffades inte folket, utan misstaget gav andra följder.

Nya testamentet har inte ändrat denna lag. I Uppenbarelseboken uppmanas vi att gå ut ur Babylon för att inte bli delaktiga i hennes synder (Upp 18:4). Jesus sade att vi inte skulle fråga efter blinda ledare (Matt 15:14), för om vi låter oss ledas av dem faller både vi och de i gropen. Församlingen i Efesus fick Herrens beröm för att de hade avslöjat falska apostlar (Upp 2:2). Aposteln Paulus uppmanade Korintförsamlingen att skilja från sig den som är ond (1 Kor 5:13) och att urskilja falska apostlar (2 Kor 11). Herren skulle utspy hela församlingen i Laodicea ur sin mun (hon fick inte längre vara en del av hans kropp) om de inte vände om (Upp 3:16), vilket visar att han betraktade dem som en straffrättslig enhet. Samma sak gällde församlingen i Efesus. Om de inte vände om skulle han ”flytta deras ljusstake från dess plats”, vilket innebar att han skulle flytta hela församlingens position från dess höga auktoritetsställning i den andliga världen till en plats där de inte längre skulle ha någon makt över Satan.

Hela kyrkans historia är full av splittring på grund av synd hos ledarna. Det är Israels historia i repris. Vanligen handlar det om att ledarna på något sätt börjar styra utan Kristus, och därmed överger sin första kärlek till honom. När de gör det, kommer också hela deras hjord att hamna utanför Kristus, bortsett från de, vanligtvis få personer, som lyckas genomskåda avfallet och lämnar dem. Församlingen är inte längre Herrens. Nästan omärkligt har den hamnat under mänsklig kontroll. I den ställningen utanför Kristus blir sedan både ledare och deras efterföljare lätta byten för villoandar av olika slag. En del snärjs in i sekteristiska läror. De ledare som har lättast att falla in i demoniska läror är de som vill glänsa med sin kunskap. Samvetsömma människor blir deras efterföljare, eftersom deras lära fångar in människor som inte är befästa i Guds nåd. Andra söker framgång genom att hålla sig väl med folket, likt Saul, och därför anpassar de bibelordet till opinionens åsikter. Ingen som vill hålla sig väl med folket kan vara Guds redskap till väckelse. Vi är ju kallade att tillsammans med Kristus vara döda från synden och leva hans uppståndelseliv. Guds vilja med oss är att vi ska återspegla hans härlighet på jorden.

Gud förutsåg allt detta och ville därför inte att Israel skulle ha en kung. Men eftersom de stod på sig, fick Samuel ändå uppdraget att smörja en kung åt dem. Samma händelseutveckling kan vi utan tvekan se i kyrkans historia. Från början hade vi inte någon ”kung”, eller påve. Men när kyrkan blev erkänd av världens härskare, ja redan tidigare, ville hon spela enligt samma regler som världen. Hon kunde inte se något bättre sätt att styras. Det började med Katolska kyrkan, men samma styrelseprinciper har till vissa delar gått vidare i frikyrkor.

Församlingen behöver domare. (Jämför med domartiden i Israel innan de fick en kung.) Dessas uppgift blir att föra människor till samstämmighet med Herren – i förening med honom och hans tankar. Det är att döma rätta domar.

Beställ boken