Utdrag ur boken ”Kontrollmänniskan i församlingen”
När en kontrollperson fritt får utöva sitt inflytande blir hela församlingen, arbetsplatsen eller gemenskapen besmittad. Alla kan känna av det, men många förtränger känslan och accepterar kontrollen, kanske därför att de tror att de inte har något val. På en arbetsplats väljer man kanske att böja sig under kontrollen för att man har svårt att få ett annat arbete. Men när det kommer till församlingstillhörighet finns inte detta skäl att nöja sig med situationen.
Du kanske är en trogen medlem som ställer upp på alla aktiviteter dina ledare talar sig varma för. Fastän det ibland känns träligt får du nytt mod när du lyssnar på deras trosfyllda predikningar om vilka resultat ni kommer att få om alla bara är uthålliga. Men ibland, kanske mitt i lovsången, känner du ett motstånd. Något känns fel, men du utgår från att det bara är djävulen som är vred, och så näpser du obehaget i Jesu namn. Det blir lugnt ett tag, och det känns skönt att lyssna på pastorn. Varje gång du hör honom känner du åter längtan efter att ge all din tid och kraft åt det frivilliga arbetet i församlingen.
Men något inom dig fortsätter att sända signaler om att allt inte står rätt till. När du är ensam känns det tydligare. Du säger till dig själv att du måste tala med din pastor om detta, men när du väl får tillfälle känner du dig dum och oandlig. Pastorn slår bort det hela med att det bara är fienden, och för en stund blir du lättad. Det var ju precis det du trodde…
Men känslan går inte över. Du söker upp pastorn ännu en gång och bestämmer dig för att vara mer tydlig. Men då händer det oväntade. Han börjar anklaga dig för att ha en upprorsande. ”Har du inte gjort upp med de där tankarna än? Hur kan du tillåta dem att finnas kvar? Förstår du inte att du är på väg att bli avfällig om du ger utrymme åt dem?”
Du lämnar honom i förtvivlan. ”Kom inte vid Herrens smorde”, hade pastorn citerat från Guds ord. ”Vad har jag gjort? Hur kunde jag bara komma på tanken att något var fel när pastorn och vi alla i församlingen arbetar hårdare för Guds rike än någon annan församling på orten?”
Du tar nya tag. Genom hårt arbete förtränger du olustkänslan. Allt känns åter bra när du är tillsammans med de andra som brinner för Guds verk. Ni är alla ett, och ni arbetar för samma mål. Det känns tryggt. Ni har så fin gemenskap – så länge ingen tar upp det där känsliga ämnet. Nu får du hjärtklappning bara vid tanken på att nämna dina hemliga misstankar för någon. Du märker hur du spänner dig när pastorn är i närheten. Du tycker att han kontrollerar dig extra noga och lyssnar extra noga på varje stavelse som kommer över dina läppar. Du börjar få värk i kroppen, och krafterna sinar. Men du vill inget visa. Det gäller ju människors frälsning, och då kan man inte ge efter för lite smärta.
Det märkliga är att pastorns ord och attityder liksom kryper in i din själ. Du hör och känner honom under skinnet både dag och natt. Dina egna åsikter och uppfattningar om saker och ting har bleknat bort, och vad värre är; din kärleksrelation till Herren har också tynat bort mer och mer. Du finner inte längre någon glädje i att tillbe honom i ensamheten, du har ingen hunger efter att på egen hand studera Bibeln. Allt känns dött. Men i gudstjänsterna hojtar du ”halleluja” och talar uppskattande om smörjelsen som är över ledarna och predikningarna, trots att du märker att somligt innehåller diffusa hot och manipulationer. Några har lämnat församlingen, och från predikstolen antyds att dessa blivit lurade och förförda av djävulen, att de inte var starka i anden utan svaga stackare. De höll inte måttet, de saknade tro och uthållighet. Vid kaffebordet hör du inte bara antydningar utan fördömanden över dessa som lämnat.
Du förkväver den inre rösten som varnade dig för faran. Du reagerar över arrogansen och bristen på kärlek till de trossyskon som inte orkade mer. Något inom dig signaler hjärntvätt och kontroll. Men inte kan väl alla dina vänner och ledare ha fel? Det måste ju vara dig det är fel på, tänker du.
Grupptrycket är stort, så du fortsätter att köra på. Men en dag orkar du inte längre. Kollapsen är ett faktum. Det du fruktade för händer. Du orkar inte hålla uppe fasaden, och stupar i likhet med de trossvaga som tidigare fallit vid vägen. Varken din kropp eller din själ orkar mer.
Nu, och kanske först nu, blir det uppenbart vad du fastnat i. Du vågar bejaka din inre visshet om att du var inne på fel spår. Du vågar också tala ut dina tankar.
Nu kommer ledarna och deras underlydande hem till dig. De varnar dig, de hotar dig, de gör allt för att få dig på ”rätt” köl igen. De har mängder med argument, och det blir allt tydligare att de inte drivs av den helige Ande, saktmodets Ande, utan av maktlystnad, kontroll och vinningslystnad. De underställda är som marionetter som viljelöst och kärlekslöst framför ledarens eller ledarnas åsikter. Du märker att dessa ja-
Du kastas in i en förtvivlad kamp där du ändå inser att du måste förlåta alla dessa som nu vänt sig mot dig. Din allra bästa och närmaste vän som du delat allting med vänder sig också mot dig – och det gör mer ont än något annat. Smärtan är så djup att den saknar ord. Du ligger vaken nätterna igenom och plågas av alla handlingar och ord som kommit mot dig sedan du kollapsade.
Värst är förvirringen. Hur kunde detta hända? Vad hände egentligen? Och var är Gud nu? Var är hans tröst? Har han också lämnat dig?
Tecken som bör göra dig misstänksam
Du känner det som att du måste gå på ägg för att inte väcka irritation, vrede eller kritik.
Det känns som att det finns en osynlig vägg som hindrar dig att utvecklas
Det finns en osynlig gräns som du fruktar för att överträda.
Du känner dig begränsad i din gåva att tjäna Herren och checkar ständigt av hur långt du kan gå. Du tränar upp din själsliga förmåga att läsa av kontrollmänniskornas reaktioner och anpassar dig likt en hund i koppel.
Du känner förvirring
Ledaren är tidvis vänlig och kärleksfull, men plötsligt förvandlas han till en hotfull individ som raserar ditt förtroende för honom.
Du strävar ständigt efter att vara ledaren till lags, fastän du egentligen vet att det är fel – du vill ju leva Gud till behag.
Förlorad livsglädje
Betryck
Många drabbas av utmattningssyndrom
Fördömelse och lagisk förkunnelse florerar (se Finalkampen)
Din ande är bedrövad. Du kör ofta över ditt inre vittnesbörd
Tråkiga gudstjänster eller ”upphottade” och flashiga möten som inte ger mättnad åt ditt inre.
Visionen för ditt eget liv har ersatts av församlingens vision.
Förlorad kallelsevisshet, 2 Pet 1:10
Du känner det som att du går emot Gud själv om du går emot ledarens råd, fastän du någonstans anar (eller borde ana) att det inte är så. Du får dåligt samvete när du handlar emot ledarens förmodade vilja.
Du känner ständigt efter och är medveten om vad ledaren skulle tycka, tänka och göra i en viss situation.
Du kan inte längre vara äkta och vara dig själv, din personlighet blir förtryckt och du utsätts för försök att omformas till någon annan än den du är.
Ledaren förmodas höra från Gud bättre än vad du gör.
Pastorn och ledarskapet reagerar med stark irritation eller till och med vredesutbrott när man inte infogar sig i ledet. Man måste avsäga sig alla egna kritiska tankar och funderingar och erkänna ledarens förklaringar. Frågeställningar som på minsta vis kan uppfattas som kritik bemöts med vrede, projektion, hot och kränkningar. Ofta anklagas frågeställaren för att vara upprorisk eller ha Isebels ande. Ofta betonas att man måste ”underordna sig” ledarskapet, vilket i praktiken betyder underkastelse. (Detta är inte den korrekta bibliska innebörden.)
Den som inte ”böjer sig” kan utan förvarning i ett offentligt möte bli utsatt för demonutdrivning, till exempel av Isebels ande eller upprorsandar.
Vissa bibliska sanningar överbetonas och förkunnas återkommande, medan andra försummas. Man får ett förvridet budskap, som till slut inte är ett glädjebudskap längre, utan träldom.
När du invänder eller har frågetecken inför något kan du få till svar: ”Det har jag inte frid över” eller ”Låt oss fortsätta söka Guds vilja angående det.” Efter en tid förstår du att dylika uttalanden betyder ”nej”, för du får inga andra svar.
Det är lätt att komma med i församlingen och den har många positiva drag som saknas hos andra. Det är liv, rörelse, aktivitet, stora projekt och stora ord om Guds ingripanden och bönesvar, glädje, gemenskap osv. Men efterhand kommer det mer och mer regler som förlamar och förslavar. Man inser att glädjen man såg, till stor del var spelad.
All ens fritid går åt till att ställa upp och vara med i alla projekt och aktiviteter som pågår.
När du väl kommit med och fått vänner och hela ditt liv är centrerat kring församlingen är det plötsligt inte så lätt att ta sig ur. Då uppstår en djup tomhetskänsla.
De som presterar mest uppmärksammas, och det känns skuldfyllt att vila.
Naturligtvis finns inte alla dessa tecken i varje kontrollerad gemenskap. Det bör räcka med att du kan notera några av dem för att påkalla din uppmärksamhet.
”Men i min församling ser jag tecken på Guds välsignelse…”
Någon säger: ”Min församling leds av en pastor som har många karaktärsdrag som stämmer in på kontrollmänniskan. Men trots det ser vi att Gud välsignar vår församling. Det är tillväxt, många blir frälsta och det sker en del mirakler. Är det inte tecken nog att allt är OK från Guds sida? Inte skulle han väl välsigna församlingen om pastorn vandrade i synd?”
Gud välsignar oss för att vi är i förbund med honom. Hans välsignelser delas alltid ut av nåd och inte av förtjänst. Ismael var av Abrahams säd och därför fick även han löftet om att bli ett stort folk. Saul och många andra gestalter i gamla förbundet fick uppleva Guds mäktiga ingripanden trots att de hade avfallit i sina hjärtan. Men det kommer en tid då Ismaels och Sauls tid är ute och de ersätts av den som är född av Guds egen ande – en Isak och en David. Då kommer också den fulla välsignelsen.
(c) Madeleine Wallgren
