Vinpressen

Bibelundervisning från Vingården - Peter och Madeleine Wallgren

Uppfattningen och förhoppningen om att allt som gått sönder i skapelsen en dag ska återupprättas, helas och återfå den ställning Gud avsåg i begynnelsen har funnits i tusentals år. Om det vore en villfarelse borde Jesus ha avvisat den förhoppningen när hans lärjungar, som trodde på denna lära, frågade honom:

Apg 1:6 När de nu var samlade frågade de honom: ”Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?” 

Här använder författaren Lukas ordet apokatastasis, fast i verbform. Deras fråga gäller inte tillvaron i himlen efter döden, utan det rike här på jorden som Messias ska upprätta (det vi brukar kalla Tusenårsriket eller milleniet). Väntan på Messias, Davids son, som skulle befria Israel från Romarriket och skapa fred och rättvisa i landet var en dröm hos varje jude vid denna tid. Men för många sträckte sig drömmen längre än så, vilket profeterna talat om; en helt ny tidsålder, en ny världsordning, ja, till och med nya himlar och en ny jord. Gemene mans förhoppningar var dock oftast kopplade till lite mer jordnära drömmar.

Vi ser i alla fall att Jesus inte avvisade apokatastasisbegreppet. Han svarade att tidpunkten för denna återupprättelse inte var deras sak att få veta. Nu hade de en angelägen uppgift framför sig att fokusera på, nämligen att bli Jesus vittnen till jordens yttersta gräns (Apg 1:7-8). Detta var Jesus sista ord innan de såg honom lyftas upp i skyn.

När Petrus en kort tid senare predikade efter att den lame mannen i Salomos pelarhall blivit botad, spann han vidare på tråden om apokatastasis. Mannens helande var ett exempel på apokatastasis – hans kropp hade blivit återställd till den status den var menad. Och Petrus tog tillfället att påminna om Guds ursprungliga plan som ”Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid.”

Apg 3:21 Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat (apokatastasis), som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid. 

(mina kursiveringar)

Allt ska bli återupprättat! Att kalla detta för villfarelse måste i sig vara villfarelse.

Under Jesus vandring på jorden gav han smakprov på denna återställelse genom att bota sjuka, uppväcka döda och kasta ut demoner.

 När han botade mannen med en förtvinad arm används åter ordet apokatastasis (fast i en annan grammatisk form). Se Markus 3:5 med parallellställen! I Mark 8:25 läser vi om en blind man som återfick sin fulla syn, och även här används detta ord (apokathistemi).

Allt som fienden förstört och fört in i världen, sjukdom, lidande och död, kommer en dag att vara borta. Den gamla världen ska födas på nytt, Matt 19:28 och befrias från det nuvarande slaveriet, Rom 8:19f. De gammaltestamentliga profetiorna om Israels återupprättelse går i uppfyllelse. Varhelst ordet och dess avledningar används handlar det om att återställa något som blivit förstört eller förvrängt till dess ursprungliga tillstånd.

Det verkar finnas etapper på vägen till återupprättelse. Profeten Elias tjänst var en återupprättelsetjänst enligt Jesus egna ord.

Matt 17:11 Han [Jesus] svarade: ”Elia skall komma och återupprätta (apokathistemi) allt.

Men allt återupprättades inte när den förste Elia verkade, inte heller när Johannes döparen, som var en ny Elia, verkade. Så det återstår fler Elior, minst en, men kanske flera.

Guds ursprungliga plan kommer att nå framgång. En dag ska Gud bli allt i alla, 1 Kor 15:28, och alla knän böjas och alla tungor ska bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre! (Fil 2:10, 11; Jes 45:22-24). Denna bekännelse kommer att flöda från människors hjärtan, för Gud är inte betjänt av bekännelser under tvång och hot. Bekännelsen ska ske i Jesus namn, Fil 2:10, vilket betyder att den sker med själ och hjärta i förening med Kristus Jesus. I det hebreiska språkbruket är detta innebörden av att göra något i en annan persons namn.

Profeten Daniel såg denna återupprättelse som en liten sten som (kanske likt en snöboll) blev större och större tills den uppfyllde hela jorden och krossade den bildstod, som symboliserade världsrikena (Dan 2).

Irenaeus tillhör de apostoliska fäderna (de allra tidigaste kyrko­fäderna) och han beskriver denna återställelse med ordet recapitulation. Temat är centralt i hans skrifter och återspeglar den allmänna tro kristenheten hade under de första 300 åren.

Madeleine Wallgren

Läs gärna mer i ämnet i E J Ekmans bok Evangeliets fullhet och de ändlösa straffen – eller är de inte eviga?

Nya testamentet är fyllt av uppmaningar till oss att bli lika Gud. Vi uppmanas att tänka och handla som han och utveckla den helige Andes karaktärsdrag.

Ef 4:32: Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.                 

Matt 5:48: Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i Himlen är fullkomlig.               

Gud är fullkomlig i allt – i skönhet, makt, kärlek, barmhär­tighet och i sitt rättstänkande. Guds kärlek omfattar de onda och otacksamma. Guds kärlek pytsas ut över alla människor.

Luk 6:35: Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen något. Då skall er lön bli stor, och ni skall vara den Högstes barn, eftersom han är god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtig, såsom er Fader är barmhärtig.                    

Matt 5:44, 45: Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.                 

Hur skulle Gud kunna bli motsatsen till dessa egenskaper när vi dör? Hur skulle han kunna vara motsatsen till de egenskaper han vill finna hos oss? Vi är skapade till Guds avbilder, och som lärjungar har vi Kristi sinne.

Skriften kallar oss att bli Guds imitatörer, Ef 5:1 enligt grundtexten. Om Gud hade en dubbel standard i moraliska frågor, så skulle också vi med gott samvete kunna ha det.

Och sanningen är att många kristna har det, och under historiens gång har ännu fler haft denna dubbla standard. Tänk bara på korstågen, inkvisitionen och konventikelplakatet! Vi skulle kunna räkna upp många fler saker som varit och är en frukt av den dubbla Gudsbild som helvetestron medför. Om man tror på ett evigt helvete för alla som inte tagit emot Kristus här i livet, uppstår lätt en desperation att leda människor till Kristus. Man kommer då att handla utifrån sin fruktan för att få deras blod på sitt sam­vete. Man blir drivande i sitt sätt, och lyssnar inte inkännande på dem man talar med.

Mycket missbruk av Guds namn härstammar från helvetesläran. Korstågen motiverades nämligen delvis utifrån tanken att hedningarna skulle döpas så att de slapp helvetet. Inkvisitionen syftade till att förhindra villoläror som man menade skulle leda folk till helvetet. Konventikelplakatet hade i viss mån samma syfte. Det fanns naturligtvis många andra själviska motiv med i dessa företeelser, men det är ingen tvekan om att helvetestron bidragit till att ursäkta handlingarna.

Jesus sade: ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” (Luk 12:57) Med andra ord menade han att vi bör kunna lyssna till vårt inre, där Gud har gett oss en känsla för rätt och fel. Tycker du verkligen att det är rätt med evig tortyr?

Vi måste skörda

Guds kärlek pytsas ut över alla människor. Jesus dog för alla människor och betalade alla människors syndaskuld. Gud söker tills han finner. Han ger inte upp bara för att en del hinner dö fysiskt innan han nått fram med sitt kärleksbudskap. (Se inlägget om möjlighet till omvändelse efter döden!)

Dock innebär inte Guds barmhärtighet att han fråntar oss ansvaret för våra liv. Det vi sår kommer vi att skörda, Gal 6:7-9, men också dessa bittra erfarenheter kan få oss att vända om till Gud.

Gud förlåter. Kung David gjorde sig skyldig till verkligt grova synder. Först förförde han en annan mans hustru, Bat-Seba, och sedan lät han mörda maken Uria i ett fåfängt försök att dölja sitt brott. Gud förlät honom! Men Gud röjde inte undan skörden av det David sått. Genom profeten Natan får David veta att eftersom David dödat Uria med svärd, ska svärdet aldrig vika från hans hus, 2 Sam 12:10. Och eftersom David tog en annan mans hustru, ska Gud ta Davids hustrur och inför hans ögon ge dem åt en annan och ”han skall ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen. Du har gjort sådant i hemlighet, men jag skall låta det ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen.” 2 Sam 12:11, 12.

Skörden är alltid större och mer omfattande än utsädet. Men David fick tillbaka sin gudsrelation och Herren fortsatte att välsigna honom med sin närvaro. Fantastiskt är det också att den son som Gud utvalde att efterträda David på tronen var just Bat-Sebas son Salomo. Sonen som avlades i äktenskapsbrott dog, men nästa son kallade Gud för sin älskling – Jedidja. Så stor är Guds nåd och barmhärtighet.

Gud har inte anseende till person

Mina bröder, ni kan inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor. 

Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare.

Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.

                 Jakob 2:2-4, 9, 10

Skulle Gud som i så starka ordalag manar oss att aldrig göra skillnad mellan på människor själv kunna göra sig skyldig till denna synd? Omöjligt! Abraham påminner Herren om detta i sin förbön för Sodom och Gomorra och utbrister: Skulle inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?”, 1 Mos 18:25. Abraham tog för givet att hans uppfattning av vad som var ”rätt” överensstämde med Guds uppfattning. Gud gjorde inga invändningar! Att Gud skulle straffa ”oskyldiga” människor i evighet stämmer bara inte med hans karaktär.

Gud förändras inte!

Mal 3:6a: Jag, HERREN, har inte förändrat mig,

Heb 13:8: Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet [grxt: eis aionas, in i tidsåldrarna].

Ps 102:28: Men du är densamme och dina år har inget slut.         

Jak 1:17: Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.                      

Heb 1:12: Som en mantel skall du rulla ihop dem, och som en klädnad skall de bytas ut. Men du är densamme, och dina år har inget slut.                    

Ständigt hör vi förkunnas att Guds natur är kärlek. Men upphör denna kärlek så snart vi dör? Är inte hans kärlek till oss evig? Söker inte herden efter det förlorade fåret tills han finner det?

Var i Skriften står det att Gud slutar älska oss när vi dör? Var står det att han då slutar söka oss? Var i Bibeln står det att hans handlingsplan och frälsningsplan tar slut när vi dör? Det som händer när vi dör är att vi tillfälligt förlorar vår fysiska kropp (fram tills uppståndelsens dag), men vi är inte våra kroppar. Vår kroppsfixerade kultur förleder oss att tro att vår identitet sitter i vårt yttre skal. Men vi är mycket mer än så.

Gör Gud en kovändning och kastar bort alla dem som inte hört evangelium, eller som inte förstått evangelium eller som fått det presenterat för sig under hot? Betyder dessa människor inget för Gud längre? Har han tappat sin förmåga till medlidande bara för att de dött? Har vår Gud en dr Jekyll och Mr Hyde-personlighet?

Guds son sparade inte sig själv när han mötte nödlidande människor under sitt jordeliv. Han försakade både mat och sömn för att hjälpa så många som möjligt. Har han förändrats? Nej!

Guds karaktär är för alltid densamma som han säger sig vara i Skriften.

Utdrag ur boken Tidens fullbordan” av Peter och Madeleine Wallgren