Nu är min bok om obibliska helvetesläror äntligen färdig för utgivning – uppföljaren till Tidens fullbordan. Den är ett resultat av mer än tre års arbete och omfattande efterforskningar.
Ljus på helvetesläran – uppkomst och spridning
Jesus kom inte tillbaka inom den snara framtid som de första kristna förväntade. Frågor började uppstå om vad som händer med de redan avsomnade. Och hur blir det med Guds löften om lön för den som varit trogen men rättvis bestraffning av de som sårat sina medmänniskor under jordelivet?
Nya Testamentet avslöjar mycket litet om det vi kallar mellantillståndet – tillståndet från den fysiska döden fram till uppståndelsen – eftersom de nytestamentliga författarna förväntade sig att få uppleva Jesu andra tillkommelse under sin egen livstid. Men Jesus dröjer och frågorna om vad som händer efter döden pockar på.
Tomrummet öppnar dörren för mänskliga spekulationer och än värre – syner och visioner ingivna onda makter som vill misskreditera Gud och hans godhet. Obibliska helvetesskildringar har florerat i ett par tusen år och nya tillkommer ständigt. De sprids flitigt i sociala medier och de som inte läser Bibeln får helt fel uppfattning om Guds karaktär. Gemene man tror ofta att Gud kastar människor in i ett brinnande helvete för att där plågas i evighet om de inte inrättar sig efter de kristna dogmerna. Att bekännande kristna ibland visar sig vara kärlekslösa och fördömande gör inte saken bättre.
Jag hoppas innerligt att denna bok inte bara ska inspirera, utan också bli till välsignelse för många människor. Den är fylld av insikter som jag hoppas ska beröra, ge hopp och nya tankar till alla som läser den.
Madeleine Wallgren
Recensioner
”Det är med stor glädje jag har fått ta del av uppföljaren till Tidens Fullbordan – utifrån ett nytt ljus. Er djupa förankring i Bibeln och förmåga att förklara grundtextens innebörd på ett så levande och relevant sätt är verkligen imponerande. Det ger både tröst och en stark känsla av fascination över försoningens omfattning, särskilt när ni talar om Guds löfte om en total upprättelse för hela skapelsen – ett mål som Gud alltid verkar ha haft i sikte! Er beskrivning av hur det verk som Gud har påbörjat också kommer att fullbordas är både förtroendeingivande och fylld av styrka och hopp.”
Sophia Henriksson, teolog och prästkandidat
Dessa båda böcker (Tidens fullbordan resp Ljus på helvetesläran) är inte bara teologiska utläggningar utan också skrivna ur ett själavårdande perspektiv. På ett mycket grundligt och bibelförankrat sätt bemöter Madeleine de helvetesläror som med början på 300-talet och framåt började vinna terräng i den kristna kyrkan. Villoläror blandades in i det som var Jesu och apostlarnas undervisning. Det som kommit att bli den klassiska helvetesläran har blivit både kyrkans och kejsares maktmedel till att hålla människor i ett fruktans grepp.
…
Madeleine påtalar hur de olika helveteslärorna ofta bygger på vantolkningar av liknelsen om den riken mannen och Lasarus och hur man i den läst in det som kommit att kallas ”den dubbla utgången”. Utan att pröva den läran inför Bibelns samlade vittnesbörd så har man hållit fast vid denna uppfattning i rädsla för att inte anses vara rättrogen.
Helvetet är hett. Eller är det kanske kallare än Sydpolen?
Helvetessynerna skiljer sig åt, men är alltid fruktansvärda.
Nya Testamentet avslöjar mycket litet om det vi kallar mellantillståndet – tillståndet från de fysiska döden fram till uppståndelsens fulländning – eftersom de nytestamentliga författarna förväntade sig att få uppleva Jesu återkomst under sin livstid. Men Jesus dröjde. Frågor om tillståndet efter döden pockade på.
Boken analyserar helveteslärornas uppkomst genom århundradena och kontrasterar dem mot bibeltexten. Vi ska studera uppenbarelser, fantasier och nära-döden-upplevelser – historiska och nutida, och försöka bedöma trovärdigheten av alla dessa utifrån Skriften.
Ett hoppfullt budskap för alla som grubblar över sitt öde!
Uppfattningen och förhoppningen om att allt som gått sönder i skapelsen en dag ska återupprättas, helas och återfå den ställning Gud avsåg i begynnelsen har funnits i tusentals år. Om det vore en villfarelse borde Jesus ha avvisat den förhoppningen när hans lärjungar, som trodde på denna lära, frågade honom:
Apg 1:6 När de nu var samlade frågade de honom: ”Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?”
Här använder författaren Lukas ordet apokatastasis, fast i verbform. Deras fråga gäller inte tillvaron i himlen efter döden, utan det rike här på jorden som Messias ska upprätta (det vi brukar kalla Tusenårsriket eller milleniet). Väntan på Messias, Davids son, som skulle befria Israel från Romarriket och skapa fred och rättvisa i landet var en dröm hos varje jude vid denna tid. Men för många sträckte sig drömmen längre än så, vilket profeterna talat om; en helt ny tidsålder, en ny världsordning, ja, till och med nya himlar och en ny jord. Gemene mans förhoppningar var dock oftast kopplade till lite mer jordnära drömmar.
Vi ser i alla fall att Jesus inte avvisade apokatastasisbegreppet. Han svarade att tidpunkten för denna återupprättelse inte var deras sak att få veta. Nu hade de en angelägen uppgift framför sig att fokusera på, nämligen att bli Jesus vittnen till jordens yttersta gräns (Apg 1:7-8). Detta var Jesus sista ord innan de såg honom lyftas upp i skyn.
När Petrus en kort tid senare predikade efter att den lame mannen i Salomos pelarhall blivit botad, spann han vidare på tråden om apokatastasis. Mannens helande var ett exempel på apokatastasis – hans kropp hade blivit återställd till den status den var menad. Och Petrus tog tillfället att påminna om Guds ursprungliga plan som ”Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid.”
Apg 3:21 Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat (apokatastasis), som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid.
(mina kursiveringar)
Allt ska bli återupprättat! Att kalla detta för villfarelse måste i sig vara villfarelse.
Under Jesus vandring på jorden gav han smakprov på denna återställelse genom att bota sjuka, uppväcka döda och kasta ut demoner.
När han botade mannen med en förtvinad arm används åter ordet apokatastasis (fast i en annan grammatisk form). Se Markus 3:5 med parallellställen! I Mark 8:25 läser vi om en blind man som återfick sin fulla syn, och även här används detta ord (apokathistemi).
Allt som fienden förstört och fört in i världen, sjukdom, lidande och död, kommer en dag att vara borta. Den gamla världen ska födas på nytt, Matt 19:28 och befrias från det nuvarande slaveriet, Rom 8:19f. De gammaltestamentliga profetiorna om Israels återupprättelse går i uppfyllelse. Varhelst ordet och dess avledningar används handlar det om att återställa något som blivit förstört eller förvrängt till dess ursprungliga tillstånd.
Det verkar finnas etapper på vägen till återupprättelse. Profeten Elias tjänst var en återupprättelsetjänst enligt Jesus egna ord.
Matt 17:11 Han [Jesus] svarade: ”Elia skall komma och återupprätta (apokathistemi) allt.
Men allt återupprättades inte när den förste Elia verkade, inte heller när Johannes döparen, som var en ny Elia, verkade. Så det återstår fler Elior, minst en, men kanske flera.
Guds ursprungliga plan kommer att nå framgång. En dag ska Gud bli allt i alla, 1 Kor 15:28, och alla knän böjas och alla tungor ska bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre! (Fil 2:10, 11; Jes 45:22-24). Denna bekännelse kommer att flöda från människors hjärtan, för Gud är inte betjänt av bekännelser under tvång och hot. Bekännelsen ska ske i Jesus namn, Fil 2:10, vilket betyder att den sker med själ och hjärta i förening med Kristus Jesus. I det hebreiska språkbruket är detta innebörden av att göra något i en annan persons namn.
Profeten Daniel såg denna återupprättelse som en liten sten som (kanske likt en snöboll) blev större och större tills den uppfyllde hela jorden och krossade den bildstod, som symboliserade världsrikena (Dan 2).
Irenaeus tillhör de apostoliska fäderna (de allra tidigaste kyrkofäderna) och han beskriver denna återställelse med ordet recapitulation. Temat är centralt i hans skrifter och återspeglar den allmänna tro kristenheten hade under de första 300 åren.
Nya testamentet är fyllt av uppmaningar till oss att bli lika Gud. Vi uppmanas att tänka och handla som han och utveckla den helige Andes karaktärsdrag.
Ef 4:32: Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och
förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.
Matt 5:48: Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i Himlen är fullkomlig.
Gud är fullkomlig i allt – i skönhet, makt, kärlek, barmhärtighet
och i sitt rättstänkande. Guds kärlek omfattar de onda och otacksamma. Guds
kärlek pytsas ut över alla människor.
Luk 6:35: Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen något. Då skall er lön bli stor, och ni skall vara den Högstes barn, eftersom han är god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtig, såsom er Fader är barmhärtig.
Matt 5:44, 45: Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.
Hur skulle Gud kunna
bli motsatsen till dessa egenskaper när vi dör? Hur skulle han kunna vara
motsatsen till de egenskaper han vill finna hos oss? Vi är skapade till
Guds avbilder, och som lärjungar har vi Kristi sinne.
Skriften kallar oss att bli Guds imitatörer, Ef 5:1 enligt grundtexten. Om Gud hade en dubbel
standard i moraliska frågor, så skulle också vi med gott samvete kunna ha det.
Och sanningen är att många kristna har det, och under historiens gång har ännu fler haft denna dubbla standard. Tänk bara på korstågen, inkvisitionen och konventikelplakatet! Vi skulle kunna räkna upp många fler saker som varit och är en frukt av den dubbla Gudsbild som helvetestron medför. Om man tror på ett evigt helvete för alla som inte tagit emot Kristus här i livet, uppstår lätt en desperation att leda människor till Kristus. Man kommer då att handla utifrån sin fruktan för att få deras blod på sitt samvete. Man blir drivande i sitt sätt, och lyssnar inte inkännande på dem man talar med.
Mycket missbruk av Guds namn härstammar från helvetesläran.
Korstågen motiverades nämligen delvis utifrån tanken att hedningarna skulle
döpas så att de slapp helvetet. Inkvisitionen syftade till att förhindra
villoläror som man menade skulle leda folk till helvetet. Konventikelplakatet
hade i viss mån samma syfte. Det fanns naturligtvis många andra själviska motiv
med i dessa företeelser, men det är ingen tvekan om att helvetestron bidragit
till att ursäkta handlingarna.
Jesus sade: ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?”
(Luk 12:57) Med andra ord menade han att vi bör kunna lyssna till vårt inre,
där Gud har gett oss en känsla för rätt och fel. Tycker du verkligen att det är
rätt med evig tortyr?
Guds kärlek pytsas ut
över alla människor. Jesus dog för alla människor
och betalade alla människors
syndaskuld. Gud söker tills han finner. Han ger inte upp bara för att en del
hinner dö fysiskt innan han nått fram med sitt kärleksbudskap. (Se inlägget om
möjlighet till omvändelse efter döden!)
Dock innebär inte Guds
barmhärtighet att han fråntar oss
ansvaret för våra liv. Det vi sår kommer vi att skörda, Gal 6:7-9, men också
dessa bittra erfarenheter kan få oss att vända om till Gud.
Gud förlåter. Kung David gjorde sig skyldig till verkligt
grova synder. Först förförde han en annan mans hustru, Bat-Seba, och sedan lät
han mörda maken Uria i ett fåfängt försök att dölja sitt brott. Gud förlät
honom! Men Gud röjde inte undan skörden av
det David sått. Genom profeten Natan får David veta att eftersom David dödat
Uria med svärd, ska svärdet aldrig vika från hans hus, 2 Sam 12:10. Och
eftersom David tog en annan mans hustru, ska Gud ta Davids hustrur och inför
hans ögon ge dem åt en annan och ”han
skall ligga med dina hustrur mitt på ljusa dagen. Du har gjort sådant i hemlighet,
men jag skall låta det ske inför hela Israel, och det på ljusa dagen.” 2
Sam 12:11, 12.
Skörden är alltid
större och mer omfattande än utsädet. Men David fick tillbaka sin gudsrelation
och Herren fortsatte att välsigna honom med sin närvaro. Fantastiskt är det
också att den son som Gud utvalde att efterträda David på tronen var just
Bat-Sebas son Salomo. Sonen som avlades i äktenskapsbrott dog, men nästa son
kallade Gud för sin älskling – Jedidja. Så stor är Guds nåd och barmhärtighet.
Gud har inte anseende till person
Mina bröder, ni kan inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor.
Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare.
Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.
Jakob 2:2-4, 9, 10
Skulle Gud som i så starka ordalag manar oss att aldrig göra
skillnad mellan på människor själv kunna göra sig skyldig till denna synd?
Omöjligt! Abraham påminner Herren om detta i sin förbön för Sodom och Gomorra
och utbrister: ”Skulle
inte han som är hela jordens domare göra det som är rätt?”, 1 Mos 18:25. Abraham
tog för givet att hans uppfattning av vad som var ”rätt” överensstämde med Guds
uppfattning. Gud gjorde inga invändningar! Att Gud skulle straffa ”oskyldiga”
människor i evighet stämmer bara inte med hans karaktär.
Heb 13:8: Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet [grxt: eis aionas, in i tidsåldrarna].
Ps 102:28: Men du är densamme och dina år har inget slut.
Jak 1:17: Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker.
Heb 1:12: Som en mantel skall du rulla ihop dem, och som en klädnad skall de bytas ut. Men du är densamme, och dina år har inget slut.
Ständigt hör vi förkunnas att Guds natur är kärlek. Men upphör denna kärlek så snart vi dör? Är inte hans kärlek till oss evig? Söker inte herden efter det förlorade fåret tills han finner det?
Var i Skriften står det att Gud slutar älska oss när vi dör?
Var står det att han då slutar söka oss? Var i Bibeln står det att hans
handlingsplan och frälsningsplan tar slut när vi dör? Det som händer när vi dör
är att vi tillfälligt förlorar vår fysiska kropp (fram tills uppståndelsens
dag), men vi är inte våra kroppar.
Vår kroppsfixerade kultur förleder oss att tro att vår identitet sitter i vårt
yttre skal. Men vi är mycket mer än så.
Gör Gud en kovändning och kastar bort alla dem som inte hört
evangelium, eller som inte förstått evangelium eller som fått det presenterat
för sig under hot? Betyder dessa människor inget för Gud längre? Har han tappat
sin förmåga till medlidande bara för att de dött? Har vår Gud en dr Jekyll och Mr Hyde-personlighet?
Guds son sparade inte sig själv när han mötte nödlidande
människor under sitt jordeliv. Han försakade både mat och sömn för att hjälpa
så många som möjligt. Har han förändrats? Nej!
Guds karaktär är för alltid densamma som han säger sig vara i Skriften.
