Category: Vilande tro
- Written by: Madeleine Wallgren
- Category: Vilande tro
- Published: 5 november, 2023
Utdrag ur ”Kom in i Guds vila!”
Abraham kallas i Bibeln för trons fader. Vill vi lära oss det väsentligaste om trons liv, bör det alltså vara en god idé att vi vänder oss till honom. Om vi jämför hans liv med hur många uppfattar att en andefylld trosmänniska ska leva, kommer vi snart att märka skillnaden.
Det är intressant att studera Guds handlande när han fostrade Abraham till en trosman. Guds målsättning med honom var att han skulle sluta prestera i köttet1 – det han trodde var Guds vilja, och i stället lära sig vila i nåden.
Under decennier arbetade Herren med Abrahams hjärta, innan läxan slutligen kom på plats.
Och Herren sade till Abram: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig.
Så skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.”
Och Abram gick iväg, som Herren hade tillsagt honom…
1 Mos 12:1-4a
Vad hade du gjort om du fått alla dessa löften om framgång (för så måste man väl kalla dem)? Du ska bli ett stort folk. Ditt namn ska bli stort, dvs känt av alla. Du ska bli stamfader till många, och alla jordens släkter ska bli välsignade på grund av dig.
Jag vet inte vad du skulle ha gjort, men jag vet att många entusiastiska och brinnande kristna genast skulle börja planera för hur dessa profetior fortast möjligt skulle bli verklighet. ”Oj, Gud har utvalt mig! Han vill använda mig till dessa stora saker. Vad kan jag nu göra för att Guds vilja så snabbt och effektivt som möjligt ska bli verklighet?”
Abraham kunde ha tänkt: ”Om jag nu ska bli stamfader till ett stort folk, måste jag först och främst skaffa barn. Många barn. Det är ju hög tid, eftersom varken Sara eller jag är speciellt unga. Illa att vi inte visste detta i vår ungdom, då hade vi gjort lite mer enträgna försök.”
Om dagens Abraham är pastor kan han tolka budskapet som att det gäller hans församling. ”Här gäller det att ta nya tag så att vi vinner fler människor som kan gå med i församlingen. Vad kan vi göra? Vi kör igång en makalös jättekampanj, med ett budskap som ingen kan missa. Säkert kan vi få in ytterligare ett hundratal i församlingen då. Det kostar förstås, och vi kommer att få slita hårt, men om Gud har lovat att vi ska bli ett stort folk är det ingen fara. Det är bara till att jobba på, och Herren kommer att välsigna det vi gör.”
Om dagens Abraham är företagare kanske han tänker: ”Mitt namn ska bli stort och berömt. Hur ska jag nu bäst se till att detta sker? Jag måste bli berömd för mina produkter. Gud menar nog att jag ska marknadsföra vårt företag starkare, annonsera och satsa på större saker, så att alla får reda på var vi finns. Här gäller det att ligga i.”
Men vad gjorde Abraham när han hörde Guds löften? Han lyssnade noggrant, sorterade ut och skilde mellan vad Gud sade att Han skulle göra, och vad Gud sade att Abraham skulle göra. Gud sade bara en enda sak som Abraham skulle göra, och det var ”Gå ut!”. Resten handlade om vad Gud skulle göra.
Det finns ett vanligt missförstånd bland människor. När Gud talar, blandar vi samman det som Gud vill göra och det vi själva ska göra. Ofta blir vi så uppspelta över av allt Gud ska göra, och börjar planera för detta, att vi missar vad han sade att vi skulle göra. Abraham hade lätt kunnat missa den första delen av budskapet om han fallit i trance över vad Gud avslöjade om hans framtid. Men han behöll fötterna på jorden och tog fasta på vad han skulle göra. ”Och Abram gick åstad….” Det var allt han gjorde! Och det var allt Gud ville att han skulle göra.
Detta är tro. Var det svårt? Nej. Naturligtvis kunde det vara känslomässigt svårt, men det var inte svårt att tro och handla i tro.
En anledning till att så många upplever det svårt att tro, är att de försöker göra vad Gud sagt att han ska göra. Inte konstigt att man känner sig misslyckad och klentrogen då!
Abraham drog iväg till Kanaans land, och kom till Sikem. Där uppenbarade sig Herren för honom.
Men Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt din säd skall jag ge detta land.” Då byggde han där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom.
1 Mosebok 12:7
Gud sade: ”Åt din säd skall jag ge detta land.” Vad gjorde Abraham åt detta? Satte han sig ner och började planera för hur han skulle inta landet och driva kananéerna på flykt? Började han utbilda sitt husfolk till soldater? Började han planera förhandlingar om att på fredlig väg ta över landet, om han insåg att han inte hade tillräckligt med folk för att börja krig?
Ingetdera! Han hörde att Gud sade: ”Åt din säd skall jag ge detta land.” Är man entusiastisk lyssnar man inte så noga. Abraham hade kunnat uppfatta det som att han skulle få landet, och att han på något sätt borde inta det – genast. Gud försitter ju aldrig tiden, och vill att vi ska lyda omedelbart. Men Abraham uppfattade att det var hans säd, hans avkomma, som skulle inta landet. Han uppfattade också att det var Gud som skulle ge landet åt hans säd – han skulle inte själv fundera ut hur han skulle inta det.
Istället för att börja fantisera gensvarade han på Guds tilltal genom att bygga ett altare. Innebörden av denna handling var att han lade alla egna tankar åt sidan och tillbad honom som ensam är värdig. Han gav Gud all uppmärksamhet och bara njöt av att få vara i hans närhet.
När Gud uppenbarar något för oss, ska vårt gensvar först vara att ”bygga ett altare”. Hur då? Vi bär fram oss själva som offer inför Herren genom att prisa, lova, ära och tillbedja honom; genom att lägga ner alla tankar och planer, och bara låta oss uppslukas av hans härlighet. Vi bara vilar i hans kärleksarmar och litar på, att han som talade också kommer att fullborda vad han uppenbarat.
Så länge Gud inte ger en direkt order om att handla, ska vi heller inte göra något. Gud kan i förtroende avslöja saker och ting för oss, men det betyder inte att vi på stående fot ska försöka förverkliga det här och nu. Gud talar om olika saker för oss för att han vill uppmuntra oss. Han ingjuter tro i våra hjärtan genom att dela vad han har på sitt hjärta. Han gör oss delaktiga av sin plan. Vi blir hans partners. Springer vi iväg och berättar för alla vad han sagt, eller i egen kraft försöker förverkliga vad han sagt, bevisar vi bara att vi inte är värda förtroendet.
Läser mer i min bok ”Kom in i Guds vila!”
- Written by: Madeleine Wallgren
- Category: Helgelse, Vilande tro
- Published: 3 mars, 2019
Vem är jag? Egentligen? Är jag summan av mina gärningar – goda som dåliga? Eller är mitt sanna jag mina goda avsikter, även om de inte alltid blev fullbordade i handling? (Man kan ju alltid hoppas…) Men vägen till helvetet sägs vara kantad av goda föresatser. Det är så lätt att ha de bästa föresatser, men säkert har du liksom jag upptäckt att det är en helt annat sak att få dem förverkligade. Misslyckandena leder lätt till fördömelse. Jag klarar inte av någonting. Jag är inte värd någon respekt – och jag är definitivt inte värdig Guds kärlek. Så vem är jag då? Hopplöst förlorad? Nej! 1 Kor 15:10 säger att ”genom Guds nåd är jag vad jag är”. På grund av Guds nåd, och hans nåd enbart, är jag innesluten i Kristus och är därför:
- Guds barn, född av Gud, (Joh 1:13, 1 Joh 3:2)
- En helt ny skapelse i Kristus (2 Kor 5:17)
- Fri från fördömelse (Rom 8:1)
- Fullkomlig i honom (Kol 2:10)
- Guds rättfärdighet i Kristus Jesus (2 Kor 5:21)
- En övervinnare (1 Joh 4:4) och mer än en segrare (Rom 8:37)
- Guds arvtagare och Kristi medarvinge (Rom 8:17)
- Del av ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap och ett heligt folk (1 Pet 2:9)
- Fullkomlig och perfekt i honom (Kol 2:10 enligt grundtextens pleroo)
- Välsignad med all den himmelska världens andliga välsignelser (Ef 1:3)
Dessa utsagor handlar inte om vad jag ska kämpa mig till för att bli, utan det är sanningen om oss här och nu. Men hur kan det stämma? Jag ser ju nästan inget av detta förverkligat i mitt liv. I samma stund som jag blev född på nytt av Guds ande, när jag överlät mitt liv åt Jesus Kristus och bekände honom som min Herre och frälsare, förflyttades jag från mörkrets rike in i ljusets rike (Kol 1:13). Jag är inte längre identifierad med synder och misslyckanden. Jag är rättfärdig, sedan må andra döma mig om de vill. Det spelar ingen roll vad de kan se av ofullkomligheter i mig, för Gud (och jag) ser bara Kristus och hans rättfärdighet.
Allt det Jesus Kristus var och är – alla hans goda gärningar, hela hans väsen och natur – tillräknas nu mig. Och allt är gratis.
Men det var förstås inte gratis för Jesus.
2 Kor 5:21: Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.
Fullkomlighet i gärning och handlande är en fråga om träning, både i att identifiera sig med Kristus och att hitta bra lösningar på livets problem. Men vi får misslyckas. Det är ingen katastrof, som en del tror. Bara vi växer.
1 Joh 3:2: Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat.
Kol 2:10: …i honom är ni uppfyllda (grundtextens ord betyder också fullkomlig, perfekt),
Rom 8:1: Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus.
Just nu sitter jag på Faderns högra sida med Kristus i den himmelska världen (Ef 2:6), och kan i ett annat perspektiv se på mina svåra omständigheter.
Just nu är jag en segrare och övervinnare, även om fienden säger att jag är en looser och att det aldrig någonsin blir något bra av mig och mitt liv. ”Det är kört! Du är hopplös! Du har gjort bort dig nu igen och har förslösat alla dina chanser genom din sista tabbe.” Djävulen är en lögnare och en mördare från begynnelsen, (Joh 8:44). Tala ut sanningen i Guds ord för honom! Gud redan sett hela ditt lopp och sett dig gå segrande i mål. Du är en segrare! Låt aldrig fienden lura dig att tro något annat!
Men jag vet ju att jag fallit och misslyckats! Ja, det är säkert sant, men blir det bättre av att du tillåter fördömelse och anklagelser mot dig själv eller andra? När vi anklagar, trycker vi ner någon i smutsen, och därmed befäster vi både våra egna och andras misslyckanden.
1 Joh 1:9 Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.
Observera att vi inte menar att vi är syndfria i vår egen natur.
1 Joh 1:8: Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.
1 Joh 1:10: Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss.
Nej, det är i Kristus som vi är förklarade rättfärdiga och rena från synd. Vi är kallade att vandra i tro och inte i åskådning (2 Kor 5:7) – alltså ska vi inte vandra utifrån det som våra fem sinnen registrerar. Att vandra i tro innebär att vi ständigt håller Guds ord för en högre sanning än den ”sanning” som världen bekänner sig till.
Det är Guds sanning som befriar. Inte människors så kallade sanning.
Joh 8:31: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.”
Madeleine Wallgren