Webshop

Alla länkar till webshopen öppnas i nytt fönster. Om länken inte fungerar så högerklicka och välj ”öppna i nytt fönster”.

Vingården

Knölen

(utdrag ur boken "Cancer - och vad Gud lärde mig)

© Vingården® och Madeleine Wallgren

21 maj

Vi hade precis lagt oss för natten. Dagen hade varit hektisk. Jag hade förberett mig för helgens undervisning till sent på kvällen. Det skulle bli skönt att få krypa ner bredvid Peter, som lagt sig lite tidigare. Om det nu inte vore för huvudvärken som låg och lurade någonstans i bakhuvudet. Jag kände mig aldrig riktigt trygg vad gällde hälsan. Visserligen hade jag inga allvarliga sjukdomar – trodde jag åtminstone – men huvudvärken kunde stjäla min glädje när som helst. Djupt inom mig var jag alltid glad, eftersom Guds Ande var hos mig, det visste jag. Men en viss oro låg ändå över mig. Jag kände på mig att huvudvärken kunde slå till så fort jag ansträngde mig lite. Jag gillade inte detta handikapp. Mina ambitioner var att få undan saker, och jag ville bli färdig med ännu en bok.

När Peter gav mig godnattkramen, tryckte han sig över min vänstra sida så att jag kände att något var i vägen. Jag kände med handen på sidan av mitt vänstra bröst. Visst var där en konstig knöl? Jag bad genast Peter känna efter. Jo, han kände också en knöl där, ca 2 cm stor.

– Vi ringer vårdcentralen i morgon. Godnatt, älskling, och sov gott, sade Peter. Och sin vana trogen somnade han omedelbart.

Det gjorde inte jag. Jag drabbades av mitt livs våldsammaste attack av fruktan. Tänk om det är cancer! Men det kan ju inte vara meningen att mitt liv redan är slut. Jag är ju bara 45 år och bara en bråkdel av det jag upplevt att Herren kallat Peter och mig till att utföra i Hans tjänst är fullbordat. Det kan bara inte vara sant!

Vi hade under en tid upplevt att tiden varit inne för en ny nivå av tjänst i Herrens rike. Det var dags att börja resa. På ett sätt hade vi varit i heltidstjänst för Herren i många år, men mest på hemmaplan. Vi hade känt att alla år fram tills nu tjänat som förberedelser för nya uppgifter som Gud hade för oss. Profetior från personer som inte kände oss hade också bekräftat detta. Åren som präst förberedde mig (och Peter) på ett plan. Åren som författare och själavårdare hade lett till mognad på andra plan. Under några år hade jag också arbetat mycket med min hobby; uppfödning av birmakatter, och så min kennel med schipperke och japansk spets. Två år tidigare hade Herren visat att det var dags för avveckling, och nu var det så gott som gjort. Vi var äntligen fria att resa på kallelser utan att vara bundna av djuren.

Vår längtan efter denna dag hade stadigt stegrats, och nu hade vi nått målsnöret – som också var en startlinje. Nu väntade vi bara spänt på skottet som skulle proklamera att vi skulle sätta full fart på startbanan.

Vilket antiklimax! Skulle en liten knöl kunna hindra det Gud planerat i så många år? Det hade nu gått hela 26 år sedan Herren gav mig min kallelse att undervisa allt Guds folk i hans ord och bygga broar mellan olika kristna sammanhang. I sitt ord hade han lovat att jag skulle få se sjukdomar helas när jag troget förkunnade hans ord. I alla dessa år hade jag väntat på att få ”flygcertifikatet”. Vad betydde då detta?

”Detta är slutet” sade fruktan. ”Du har sölat och slarvat bort tiden. Du borde ha tagit bättre vara på den. Nu är det för sent. Nu är allting för sent.”

Till slut lyckades jag säga till fruktan: ”Du fruktans ande, jag befaller dig att lämna mig just nu i Jesu namn. Mitt liv är i Guds händer och oavsett om knölen är farlig eller ej, gäller Guds löften om helande mig. Jesus har burit alla mina sjukdomar! Försvinn, fruktan och kom aldrig mer tillbaka!”

Och fruktan försvann faktiskt. Den har ännu inte kommit tillbaka, fastän många år har gått sedan den natten.

Nästa morgon kände jag mig som vanligt igen. Glad i hågen beställde jag tid hos vår husläkare, som tillika var vår veterinär. Eftersom jag så ofta träffat honom i egenskap av veterinär, så var det främst i den egenskapen jag tänkte på honom.

Det kändes kymigt att klä av sig för honom, eftersom jag vid det här laget kände honom så väl, och låta honom känna och klämma på mina bröst.

”Jo, där finns en knuta, men den är så liten, så det är säkert inget farligt. Jag skriver en remiss och skickar den genast, så du slipper vara orolig.”

”Jag är inte orolig. Jag känner världens bästa läkare. Han misslyckas aldrig och hans mottagning är alltid öppen” svarade jag.

Remissen dröjde dock, och snart skulle vi åka iväg för att undervisa på en plats utanför Stockholm under en 10-dagars period. Peter ringde, och det visade sig att remissen fastnat på vårdcentralen i Hästveda. Det fanns tid i Kristianstad för undersökning, men man fick inte komma utan remiss. Vi försökte skynda på det hela, och till slut fick jag tid för mammografi. Det blev dagen innan vi skulle åka till Stockholm. Efteråt fick jag veta att läkaren lagt min remiss i en egen korg för att den skulle få förtur. Men istället blev det så att hans påbörjade korg först fylldes och sedan fortsatte man att lägga remisser ovanpå min remiss. Inte förrän även den korgen blev full skulle min remiss kommit att behandlas och skickas iväg. När Peter ringde och fick höra att ingen remiss inkommit till Kristianstad anade vi oråd. Och i Hästveda var de ovetande – tills de tog ett krafttag och letade på djupet.

3 juni - mammografi

Det var första gången jag var på mammografi. Jag var för ung för att bli kallad till de regelbundna undersökningar som lite äldre kvinnor erbjöds. Brösten klämdes i alla upptänkliga riktningar i en stor apparat. Rummet var litet och mörkt och svetten lackade på sköterskan och mig. Det var högsommar och varmt ute.

I vissa landsting kallas kvinnor på kontroll från 50 år och uppåt. Själv hade jag aldrig ens tänkt på att man skulle undersöka brösten varje månad. På något omedvetet sätt utgick jag från att jag var ”immun” mot denna sjukdom. Under åren som präst hade jag förrättat begravningar efter många som dött i cancer, och fått berättat för mig många tragiska livsöden – men att jag själv skulle kunna drabbas hade aldrig slagit mig.

Jag minns när vi åkte hem från Norge två år tidigare. På löpsedlarna stod det att man funnit att kvinnor som inte fött barn löpte ökad risk för att drabbas av bröstcancer. Spontant sade jag inom mig: ”Tack Fader att det där inte gäller mig.” Jag hade aldrig fött barn, men eftersom jag levde i Guds förbund kunde bröstcancer inte drabba mig. Jag var fullständigt ”vaccinerad” mot cancer tack vare Guds ord. Det var jag säker på utan att närmare ha tänkt på saken.

I det naturliga var jag också trygg. Min släkt uppvisade vissa ärftliga sjukdomar, men ingen, varken på mammas eller pappas sida, hade haft någon form av cancer, så långt jag kände till då.1 Min husläkare höll också med om att det var osannolikt att knölen skulle vara cancer.

För mig stod det klart att detta bara var ett fånigt skrämselskott av djävulen, avlossat precis när vi var färdiga att gå in i en ny fas av vår tjänst för Herren. Så typiskt fienden att försöka sätta en käpp i hjulet. Självklart var det bara en bindvävsknuta eller vad det nu kan finnas för orsaker till att det blir knutor i ett bröst – och djävulen var upphovsmannen.

När vi kom hem från Stockholm låg där ett brev från min husläkare. Äntligen skulle jag få besked om vad mammografin visat. Han hade åkt på semester och därför skrivit till mig. Meddelandet gick ut på att mammografin inte var tillräcklig för att frikänna knölen. Man kunde inte se om den var benign (godartad) eller malign (elakartad) med enbart mammografi, utan man skulle bli tvungen att sticka i den. ”Du kommer att få tid hos cytologen inom den närmaste tiden”, avslutade han sitt brev.

När jag kom hem från predikouppdraget i Stockholm pratade jag med den vikarierande kvinnliga läkaren. Hon sade att man på mammografin skrivit följande utlåtande: ”Oregelbunden, tät och utbredd bröstvävnad, ökad bröstkörtelvävnad. Vänster bröst förtätning 2 cm, indragning. Andra förändringar finns.”

15 juni – cytologprovet

Fjorton dagar senare infann jag mig åter på Kristianstads Centralsjukhus och undrade varför i hela världen man inte kunnat ta det där cytologprovet när jag varit här förra gången. Varför behövde man dra ut på tiden så här? Tänk på kvinnor som faktiskt har cancer – den kan ju hinna sprida sig innan behandlingen sätts in, filosoferade jag. Man visste ju redan från början att mammografin inte kunde visa om knölen var farlig, i alla fall enligt systern som utförde mammografin. ”Nej, mammografin avslöjar bara om det finns något onormalt, en tumör eller så i bröstet”, hade hon svarat.

Hos cytologen fick jag ligga ner. Jag valde att titta bort när läkaren kom med sylvassa, långa stickor (inte helt olika sådana man stickar strumpor med, fast spetsigare i ändan). Läkaren stack fem gånger, men det gjorde inte alls så ont som det såg ut. Hon stack även i knutan jag hade på motsvarande sida i höger bröst. Så var det klart – och nu var det ytterligare 14 dagars väntan medan tiden segade sig fram. Det var som sagt sommar, och för ovanlighetens skull var vi fria till att kunna planera en semesterresa – om det inte vore för denna väntan...

26 juni – beskedet

Till slut blev väntan för lång och vår efterlängtade semester verkade vara i farozonen, så jag ringde vikarierande husläkare, en kvinna jag träffat en gång tidigare. Hon tröstade mig med att om det varit något farligt hade de hört av sig för flera dagar sedan och försäkrade mig att så lång tid utan besked betydde bara att allt var OK och knutan ofarlig.

Jag blev lättad och tackade Gud för att faran var över. Jag hade trots allt börjat känna mig lite osäker och undrande.

Peter lät sig dock inte övertygas lika lätt. Han ringde sjukhuset och bad dem faxa över resultatet. Nej, det gick inte. De fick inte lämna ut sådana uppgifter per fax. Vi planerade att åka iväg på semester och ville ha beskedet innan vi kunde planera vidare. De gick med på att faxa till Hästveda vårdcentral. Hade Peter inte tryckt på denna fredag hade jag inte fått veta förrän efter helgen.

Någon timme senare ringde den vikarierande läkaren i Hästveda upp.2

”Madeleine”, sade hon, ”sitter du?”

”Jadå, jag sitter här vid datorn och skriver.”

”Madeleine, sätt dig ner!” sade hon.

”Jamen jag sitter redan”, invände jag. Av hennes sätt att inleda samtalet förstod jag genast vad hon hade att säga. Knutan var inte oskyldig. Det var cancer. Märkligt nog blev jag inte alls rädd. Mina känslor registrerade inget annat än efter vilket samtal som helst. Jag undrade varför. Borde man inte gå i bitar, börja gråta, bli förtvivlad, känna det som om marken dragits bort under ens fötter eller totalt rasat samman?

”Madeleine, jag måste berätta detta för dig. Cytologprovet visade att tumören är elakartad. Det är alltså bröstcancer du fått.”

”Fått och fått” tänkte jag upproriskt för mig själv, ”jag har i alla fall inte tagit emot det!”

Jag ställde lite frågor och fick, vad jag senare förstod, rätt så vilseledande svar. Detta var inte alls hennes gebit, och hon borde inte ha gett mig någon information alls. Men hon menade ju bara väl. Hon visste att en anledning till att vi var otåliga var vår planerade semester. Nu sade hon: ”Lova mig nu att ni först reser på semester och bara kopplar av. Om några veckor får du tid för operation. Det finns inga tider nu ändå, utan åk nu på semester. Tumören har funnits där länge, förmodligen i flera år, så ett par veckor mer eller mindre innan operationen spelar ingen roll.”

”Men om några veckor är vi inbokade för att undervisa pastorer en hel vecka och det är omöjligt att ordna någon sorts vikarie.”

– Du måste boka av det där, menade hon.

”Jag avstår hellre semestern och predikar som jag lovat.”, sade jag.

Hon tyckte inte alls som jag, men som sagt, hon menade ju bara väl. För många är semestern det man lever för och har sett fram emot hela året.

Efter samtalet gick jag upp till Peter och sade:

– Det var cancer.

– Jag förstod nästan det, var hans enda kommentar.

Vilka märkliga känslor! Jag verkligen ansträngde mig för att hitta någon känsla inombords – och jag kände bara frid, stor, djup frid – och tro det eller ej – glädje! Då började jag misstänka att något verkligen var fel på mig. Jag visste också att människor som får en chock reagerar onormalt och oförutsägbart. Men jag kände mig inte alls chockad – eller kunde man vara chockad utan att veta om det? Varför kände jag frid och glädje när jag precis fått veta att jag drabbats av en sjukdom som faktiskt kan ha en dödlig utgång?

Normala reaktioner kan vara förnekande av sjukdomsbeskedet (”de har tagit miste och förväxlat proverna med någon annan”), ibland åtföljt av aggressioner och vredesutbrott mot Gud och alla.

Snart förstod jag att Bibelns ord om helande som jag sått in under så många år hade genomsyrat hela min varelse. Jag förnekade inte beskedet jag fått. Jag hade verkligen drabbats av cancer. En elakartad och potentiellt dödlig tumör växte i min kropp – men halleluja; jag visste utan minsta tvivel att Jesus fortfarande var Herre över min kropp. Han är min läkare, och när han får ta hand om ett sjukdomsfall och behandla det på sitt sätt, misslyckas han aldrig.

Detta var verkligen en erfarenhet som kan sortera under Fil 4:7:

Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd [ja, detta övergick verkligen mitt förstånd], bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.

Fil 4:7

Jag mediterade en stund på Ps 112:7 och 8, där det står:

Han [den rättfärdige] fruktar inte ett ont budskap,

hans hjärta är frimodigt, det förtröstar på Herren.

Hans hjärta är tryggt och utan fruktan,

till sist får han se sina fiender falla.

Sedan fortsatte jag med mina förberedelser i ämnet ”Prophecy”, som jag skulle undervisa om de följande dagarna.

Trots att jag kände en sådan frid och vila över situationen, insåg jag att detta inte betydde att jag bara kunde nonchalera det hela och gå vidare i invanda hjulspår. Jag måste ha missat Gud någonstans, annars skulle det vara omöjligt för fienden att ta sig igenom min vapenrustning.

Ända sedan jag som nykristen noggrant studerat T.L. Osborns bok ”Hela de sjuka”, hade jag varit fast övertygad om att en troende inte behöver vara sjuk. Efter att ha studerat Bibeln grundläggande, kan jag inte se annat än att helande finns i försoningen. Jag, som Guds barn, är tillförsäkrad ett liv i gudomligt helande. Lika säkert som Jesus tog mina synder på korset tog han också mina sjukdomar. Synd och sjukdom är frukter på samma träd (Kunskapens träd i Edens lustgård), och Jesus bar bort bådadera för alltid när han tog mina sjukdomar och mina synder på sig och betalade för dem på korset.3

Redan profeten Jesaja hade förutsagt innebörden av Jesu försoningsverk:

Men det var våra sjukdomar han bar,

våra smärtor tog han på sig,

medan vi höll honom för att vara hemsökt,

slagen av Gud och pinad.

Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,

slagen för våra missgärningars skull.

Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,

och genom hans sår är vi helade.

Jes 53:4, 5

Evangelisten Matteus påminde oss om profetian för att bevisa att Jesus var uppfyllelsen av den:

Och han …. botade alla sjuka, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Han tog på sig våra svagheter, och våra sjukdomar bar han.

Matt 8:16

Aposteln Petrus citerade också detta sammanhang i sitt brev:

Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade.

1 Petr 2:24

Det betydde inte att jag alltid hade levt utan symptom på sjukdomar, men jag hade aldrig gjort avkall på vad Bibeln säger i denna fråga. Jag hade förstått att det finns många orsaker till att sjukdomar drabbar oss, och att jag ännu inte hade alla svaren, men jag hade börjat förstå en del av orsakerna. Och snart skulle jag förstå mer.

Läs mer i boken Cancer - och vad Gud lärde mig

Cancer - och vad Gud lärde mig

Bok av Madeleine Wallgren

Ordet som helar dig

MWS55 Undervisningsserie på CD eller mp3.

Copyright © Vingården och resp författare.

Share on Facebook Share on Twitter Share via e-mail Print Share on LinkedIn

Kontakta Vingården

E-post: post[snabel-a]vingarden.org

Telefon 0435-35705

Plusgiro 29 60 87 - 0

TELEFONTIDER:

9-18 måndag till fredag

Besök endast efter överenskommelse.